Då när drömmar inte bara är till för att drömma om.
Det är fel av mig att önska bort henne,
så jag önskar bort mig själv istället.
~ If we ever fall apart then lets burn all the pieces ~
Two lips, two hearts, two people.
För jag uppskattar lycka mer än någonting annat, bara för jag aldrig haft mycket av det.
Du frågar igen och igen, men det är alltid samma svar.
Det är då de vanligtvis tittar på när man går sin egna väg, då det enda som snurrar omkring i tankarna på dem alla är "Det är nu vi måste släppa taget." Den där dagen, som verkar så hemsk men samtidigt så underbar. Fast å andra sidan, det blir enkelt för mig eftersom jag inte har någonting att släppa, för jag fick aldrig hålla i någonting från början.
The worst things in life come for free to us.
Jag står på egna ben nu och det finns ingenting du kan göra för att ändra på det, du kan försöka genom att säga att du aldrig tänker släppa mig, aldrig tänker lämna min sida och alltid finnas här. Men du kan inte tro att jag ska lita på dina ord, inte nu längre för du har redan gjort det där. Att du ska finnas här må vara någonting jag drömt om, men vaknat upp och tänkt att det inte funkar så. Vissa drömmar är helt enkelt bara till för att drömma om, och du var en av dem. Jag vet nu att desto mer tid jag lägger ner på dig, desto mer tid försvinner för mig. Sanningen är som så att du inte är värd det, för när du lägger skulden i mina händer och ser ner på mig sådär, så släpper du in tankar i mitt huvud som inte bör vara där, du bör inte vara där. Jag har hamnat så långt ner på grund av att du inte orkat ta ansvar för det du gjort, eller stått för din åsikt. Så fort folk tycker du har fel säger du emot och gör allt du kan tills de ger upp och säger att allt du gör och säger är rätt.
"Förlåt, allt du gör och säger är rätt."
Jag ber om ursäkt, mer än jag hälsar. Precis som om jag skulle be om ursäkt över att jag existerar, som om jag inte vill göra det. Antar att det är en vanesak, för du inte låtit mig göra det. Jag är van vid att stå bakom dig och göra precis som du gör. Inte förens nu inser jag att allt är fel, du är fel.
Och jag vill aldrig bli som du.
If i could go back, I'd just pass you by.
För jag är inte dum i huvudet, och jag vet precis vad du vill ha.
Men jag har inte det, och jag är inte skyldig dig någonting ändå.
Det var bara en dröm, nu helt plötsligt är det allt jag har.
And it feels like letting myself live in right now,
keeps me furture away from the future.
Picture perfect memories shattered all around the floor.
Jag vill aldrig vara den som barnen tittar på och tänker
"Jag vill aldrig bli som hon."
I keep reminding myself, I'm not like anyone else.
100 dagar.
För i slutändan var det bara han och jag, och det var då jag trodde det skulle bli bra
Men ingen av oss stod felfri, och lycka var någonting vi båda strävade efter men aldrig kunde nå.
En låt som sätter sig i hjärtat på mig och alla andra.
För det var bra, sen blev det såhär.
Det är så lätt det där med att man håller skulden i handen och sedan lämnar över den till någon annan, för då har men helt plötsligt inget ansvar längre.
2,5.
För när du och jag gick i sönder blev vi tusen små bitar.
Det är det som händer när vi låter oss själva falla.
Olika delar av oss ligger på olika platser och tankarna ligger där i mellan.
Svaren hittar man inte, även om folk säger dem hela tiden så hör vi inte.
Det blir såhär för vi precis som alla andra är gjorda av glas.
Han visste det, precis hela tiden.
För hon förlorade blod, förlorade ork och förlorade ord. Hon var fullt medveten om att det var stor chans att det skulle bli bra från och med nu, men chanserna var även större att det skulle bli värre. Varenda gång det gjorde ont, så blev det värre och värre. Sömnen hade blivit en främling och världen försvann längre och längre bort då hela världen var den himmel hon såg från sitt fönster. Just där, i rum nummer 11, var allt kallt, ensamt och tomt. Precis som om hon lämnade allting utanför dörren och någon låste bakom henne, för det var bara hon och hennes spegelbild där, och den tiden i det där rummet fanns där ingen skillnad på bilden i spegeln och det som kallades för verkligeheten. Allt var bara en bild, just då. Folk sa hela tiden, om och om igen vad som var fel och saker hon skulle göra för att göra det bättre, men det gjorde bara mer och mer ont varenda gång hon blev tillsagd att göra det igen, sekunderna kändes som dagar och timmarna kändes som år, även om hon visste mycket väl om att det bara var just nu. De sa att man skulle ta en dag i taget, och det fick henne att tänka 'hur länge varar nuet den här gången?' Positivt fanns inte, inte då. Hon var fullt medveten om att det fanns någonting, någon där som höll i det positiva åt henne, som skulle ge den till henne inom kort, men inte just då. Ännu fler timmar kändes som ännu fler år, sen såg hon de snälla ögonen och hörde den snälla rösten.
"På en skala från ett till tio, hur ont har du nu?"
"Nio."
En arm la sig om hennes och hans ansikte hamna i hennes höjd.
"På en skala från ett till tio, hur ont har du nu?"
"Nio."
En arm la sig om hennes och hans ansikte hamna i hennes höjd.
"Du kommer bli bra, det ser jag."
Allt negativt trillade ut ur henne, hur de skulle ta en dag i taget, hur de skulle göra om saker, göra det värre istället för bättre, hur timmar skulle bli år, och hur nuet helt plöstligt skulle bli en evighet. Hur hennes spegelbild skulle helt plöstligt vara allt, det skulle vara henne.
"Du kommer bli bra, det lovar jag."
Mannen försvann, men han låste aldrig dörren när han gick.
Helt plöstligt fylldes rum nummer 11 med lycka, då tjejen med det blonda håret och de vackra ögonen som visade att hon lyssnade med hela sitt hjärta satt i stolen mitt emot. Helt plöstligt hade mannen som var det ända positiva där berört mer än bara ett hjärta.
Men sanningen är väl som så, att de två tjejerna i rum nummer 11, alltid kommer dela på det de har tillsammans, det där hjärtat de delar på, och hur dåliga saker en verkar, så blir det alltid bra.
Och han visste det, precis hela tiden.
Allt negativt trillade ut ur henne, hur de skulle ta en dag i taget, hur de skulle göra om saker, göra det värre istället för bättre, hur timmar skulle bli år, och hur nuet helt plöstligt skulle bli en evighet. Hur hennes spegelbild skulle helt plöstligt vara allt, det skulle vara henne.
"Du kommer bli bra, det lovar jag."
Mannen försvann, men han låste aldrig dörren när han gick.
Helt plöstligt fylldes rum nummer 11 med lycka, då tjejen med det blonda håret och de vackra ögonen som visade att hon lyssnade med hela sitt hjärta satt i stolen mitt emot. Helt plöstligt hade mannen som var det ända positiva där berört mer än bara ett hjärta.
Men sanningen är väl som så, att de två tjejerna i rum nummer 11, alltid kommer dela på det de har tillsammans, det där hjärtat de delar på, och hur dåliga saker en verkar, så blir det alltid bra.
Och han visste det, precis hela tiden.
Jag ber dig försvinna, det är det du är bra på, det du gör.
