Jag minns gungan som användts så pass mycket att den inte längre var användbar

Trädet jag brukade gömma mig bakom då jag gjort någonting jag inte skulle gjort

Och åkern jag sprang på då jag inte ville höra er bråka, åkern som ledde mig till stjärnorna på kvällarna, åkern som ledde mig till frihet på dagarna samt åkern som alltid, hur långt jag än hade gått, ledde mig hem

För hos dig hörde jag hemma, det visste jag

Jag minns hur jag hoppade ut genom mitt fönster och satte mig på tak kanten

Då månen var mitt enda sällskap om natten

Jag kommer ihåg hur orolig du blev den gången du såg mig sitta där

du trodde jag skulle trilla ner och slå mig så pass hårt att ett plåster inte kunnat rädda mig längre

Men jag skrattade bara och gick tillbaka in, jag skrattade av lycka, för jag var verkligen lycklig

Jag älskade allt omkring mig och jag förstod mig inte på hur folk kunde hata livet

Jag förstod inte

Ännu en kväll sprang jag ut på åkern i hopp om att bli av med era skrik och bli del av stjärnhimmelen ett tag

Men jag hörde er mer än någonsin just då och vem visste att hela min framtid låg i era händer

Vem visste att hela mitt liv skulle förändras just den kvällen

Vem visste att jag skulle komma hem till en tårögd familj där en man med ilsken blick satte sig och startade bilen

Bil lamporna försvann längre och längre bort och jag förstod att någonting var fel

Du talade om för mig att bilen inte kommer vända om, att saker kommer bli annorlunda nu men att vi alltid kommer ha varandra

Saker förändrades snabbare än jag trodde de skulle då pengarna försvann hastigt och månen inte längre gav mig sällskap om nätterna

Livet blev kallt då vintern kom fram, ditt hjärta föll för kylan och där har det hållt sig fast

Det kom en dag då lamporna i huset inte gick igång och värmen inte värmde någonting alls

Då vi barn låg med filtar och ficklampor och berättade läskiga historier för varandra, du tyckte att verkligheten var läskigare, och därför ville du inte höra våra berättelser

Jag läste av dina blickar, läste av dig, såg hur du mådde och såg hur du försökte dölja allt, jag vet att du blev rädd för livet, därför sprang du ifrån det, du flydde

Men vad du aldrig förstod är att jag såg det på dig, såg mer än jag någonsin sett förr och jag skulle talat om för dig att jag förstod, att jag också var rädd, att jag var precis likadan

Men jag skulle alltid vara stark i dina ögon, tuff och ärlig, fast du visste inte hur svag jag var, jag gick ut på åkern för att fälla de tårar jag inte ville visa för dig

På sommaren sjönk tårarna ner i marken, på vintern frös de fast i jorden

Jag låste in mig på toaletten på morgonen, för att kunna be till någon jag inte visste om jag trodde på, för att be om någonting som jag inte hade

Tårarna rann ner längst mina kinder och la sig vart jag än gick, då du inte såg på och jag vet att de ligger kvar än idag

Allt ligger kvar

Jag hör folk säga att de inte orkar, att de inte vill mer, att de bara vill åka ifrån allt, när jag frivilligt hoppat av den där tak kanten nu för att ha vad de har, för vad de har är varandra och de har allt det där som jag blev av med den dagen då månen gömde sig bakom molnen för första gången

Nu när jag ser månen slår det mig igen, allt slår mig så hårt, hur rädd och ledsen jag var, hur kallt allt omkring mig blev, hur saker försvann en efter en och hur livet rasade i så många bitar

Jag minns alla de ord jag sa då jag bad i hemlighet, tårarna som landat på åkern mitt ute i ingenstans, hur mycket jag saknar början och hatar slutet, hur du flydde och försvann samt hur allt sårar mig varenda gång månen blir mitt enda sällskap

För allt ligger kvar, än idag