Det är då de vanligtvis tittar på när man går sin egna väg, då det enda som snurrar omkring i tankarna på dem alla är "Det är nu vi måste släppa taget." Den där dagen, som verkar så hemsk men samtidigt så underbar. Fast å andra sidan, det blir enkelt för mig eftersom jag inte har någonting att släppa, för jag fick aldrig hålla i någonting från början.

Jag står på egna ben nu och det finns ingenting du kan göra för att ändra på det, du kan försöka genom att säga att du aldrig tänker släppa mig, aldrig tänker lämna min sida och alltid finnas här. Men du kan inte tro att jag ska lita på dina ord, inte nu längre för du har redan gjort det där. Att du ska finnas här må vara någonting jag drömt om, men vaknat upp och tänkt att det inte funkar så. Vissa drömmar är helt enkelt bara till för att drömma om, och du var en av dem. Jag vet nu att desto mer tid jag lägger ner på dig, desto mer tid försvinner för mig. Sanningen är som så att du inte är värd det, för när du lägger skulden i mina händer och ser ner på mig sådär, så släpper du in tankar i mitt huvud som inte bör vara där, du bör inte vara där. Jag har hamnat så långt ner på grund av att du inte orkat ta ansvar för det du gjort, eller stått för din åsikt. Så fort folk tycker du har fel säger du emot och gör allt du kan tills de ger upp och säger att allt du gör och säger är rätt.

"Förlåt, allt du gör och säger är rätt."

Jag ber om ursäkt, mer än jag hälsar. Precis som om jag skulle be om ursäkt över att jag existerar, som om jag inte vill göra det. Antar att det är en vanesak, för du inte låtit mig göra det. Jag är van vid att stå bakom dig och göra precis som du gör. Inte förens nu inser jag att allt är fel, du är fel.

Och jag vill aldrig bli som du.

Jag vill aldrig vara den som barnen tittar på och tänker

"Jag vill aldrig bli som hon."

För när du och jag gick i sönder blev vi tusen små bitar.

Det är det som händer när vi låter oss själva falla.

Olika delar av oss ligger på olika platser och tankarna ligger där i mellan.

Svaren hittar man inte, även om folk säger dem hela tiden så hör vi inte.

Det blir såhär för vi precis som alla andra är gjorda av glas.

"Jag vet att det folk ser, är ingenting jämfört med hur det verkligen ser ut

Jag vet att du saknar, mer än du älskar

Jag vet hur det fungerar, hur du fungerar

För egentligen, är du och jag precis likadana

Bara det att folk ser dig, men de ser inte mig."

Du som säger att du har planer och tankar,

folk du älskar och folk du vill hålla hårt i,

saker du vill göra och saker du vill försöka fixa,

du har lösningar och svar på allt, och till alla

Du säger att du kan vara dig själv, att du är det.

Men hur kommer det sig att allt du säger inte längre lyssnas på?

Allt du lovar skrattar folk åt och ser sedan motsasten

Allt du säger, säger du för du vill mena det

men du vet innerst inne att du inte gör det.

Du sjönk.

I mina ögon, var det du som stod helt stilla där nere,

så långt ner som det bara går att hamna.

Så säg mig, hur tänkte du att du skulle fixa detta nu?

Jag minns gungan som användts så pass mycket att den inte längre var användbar

Trädet jag brukade gömma mig bakom då jag gjort någonting jag inte skulle gjort

Och åkern jag sprang på då jag inte ville höra er bråka, åkern som ledde mig till stjärnorna på kvällarna, åkern som ledde mig till frihet på dagarna samt åkern som alltid, hur långt jag än hade gått, ledde mig hem

För hos dig hörde jag hemma, det visste jag

Jag minns hur jag hoppade ut genom mitt fönster och satte mig på tak kanten

Då månen var mitt enda sällskap om natten

Jag kommer ihåg hur orolig du blev den gången du såg mig sitta där

du trodde jag skulle trilla ner och slå mig så pass hårt att ett plåster inte kunnat rädda mig längre

Men jag skrattade bara och gick tillbaka in, jag skrattade av lycka, för jag var verkligen lycklig

Jag älskade allt omkring mig och jag förstod mig inte på hur folk kunde hata livet

Jag förstod inte

Ännu en kväll sprang jag ut på åkern i hopp om att bli av med era skrik och bli del av stjärnhimmelen ett tag

Men jag hörde er mer än någonsin just då och vem visste att hela min framtid låg i era händer

Vem visste att hela mitt liv skulle förändras just den kvällen

Vem visste att jag skulle komma hem till en tårögd familj där en man med ilsken blick satte sig och startade bilen

Bil lamporna försvann längre och längre bort och jag förstod att någonting var fel

Du talade om för mig att bilen inte kommer vända om, att saker kommer bli annorlunda nu men att vi alltid kommer ha varandra

Saker förändrades snabbare än jag trodde de skulle då pengarna försvann hastigt och månen inte längre gav mig sällskap om nätterna

Livet blev kallt då vintern kom fram, ditt hjärta föll för kylan och där har det hållt sig fast

Det kom en dag då lamporna i huset inte gick igång och värmen inte värmde någonting alls

Då vi barn låg med filtar och ficklampor och berättade läskiga historier för varandra, du tyckte att verkligheten var läskigare, och därför ville du inte höra våra berättelser

Jag läste av dina blickar, läste av dig, såg hur du mådde och såg hur du försökte dölja allt, jag vet att du blev rädd för livet, därför sprang du ifrån det, du flydde

Men vad du aldrig förstod är att jag såg det på dig, såg mer än jag någonsin sett förr och jag skulle talat om för dig att jag förstod, att jag också var rädd, att jag var precis likadan

Men jag skulle alltid vara stark i dina ögon, tuff och ärlig, fast du visste inte hur svag jag var, jag gick ut på åkern för att fälla de tårar jag inte ville visa för dig

På sommaren sjönk tårarna ner i marken, på vintern frös de fast i jorden

Jag låste in mig på toaletten på morgonen, för att kunna be till någon jag inte visste om jag trodde på, för att be om någonting som jag inte hade

Tårarna rann ner längst mina kinder och la sig vart jag än gick, då du inte såg på och jag vet att de ligger kvar än idag

Allt ligger kvar

Jag hör folk säga att de inte orkar, att de inte vill mer, att de bara vill åka ifrån allt, när jag frivilligt hoppat av den där tak kanten nu för att ha vad de har, för vad de har är varandra och de har allt det där som jag blev av med den dagen då månen gömde sig bakom molnen för första gången

Nu när jag ser månen slår det mig igen, allt slår mig så hårt, hur rädd och ledsen jag var, hur kallt allt omkring mig blev, hur saker försvann en efter en och hur livet rasade i så många bitar

Jag minns alla de ord jag sa då jag bad i hemlighet, tårarna som landat på åkern mitt ute i ingenstans, hur mycket jag saknar början och hatar slutet, hur du flydde och försvann samt hur allt sårar mig varenda gång månen blir mitt enda sällskap

För allt ligger kvar, än idag