Jag kände mig så lycklig, för att jag då en dag skulle få höra om ditt kära hjärta.

Mitt hjärta log, för att jag skulle få se dig igen.

Vi började lite blygt att sätta oss ner med alla, sedan satte vi igång med allt vårt prat, sånt prat som bara du och jag förstod.

Jag kommer ihåg att jag alltid satt och tänkte på hur lycklig jag var, att du gav mig lycka och att jag så gärna ville ge dig lika mycket lycka tillbaka.

Alla de timmarna vi spenderade ute på gatorna, alla miljontals skratt och all den tusentals kärlek.

Jag längtade tillbaka till dig redan då du stod och viskade att vi ses snart, att vi snart sitter här och pratar igen.

Jag saknade nämligen alla de ord, då jag inte var dig nära.

Jag längtade tillbaka till ditt skratt, ditt trötta humör, och din taktik när det kom till brännboll. Hur du sprang tvärs över planen med min hand i din då alla andra fokuserade på bollen.

Hur jag kände mig så liten, när du förklarade skolarbeten och hur jag såg i dina ögon att du verkligen lyssnade när jag förklarade saker jag inte själv förstod.

Du försökte förstå åt mig, och du gjorde det så bra.

Du sa saker som satte sig i hjärtat på mig något så, hur hela jag var så perfekt, och hur jag skulle lyckas.

Jag minns hur du bad mig lova, alltid om samma saker.

Det skrämde mig då du bad mig lova att aldrig ge upp, vare sig du skulle vara kvar och påminna mig om det eller ej.

Jag saknade nämligen alla de stunder, då jag inte var dig nära.

Jag minns den gången då vi gick så långt att när vi sedan vände för att gå samma väg tillbaka, hade vi ingen koll på vart vi var. Vi såg en massa träd men inga vägar, vi såg en massa hus men inga människor och vi såg varandra men ingen lycka, inte då.

Vi började skratta för att slippa gripas av panik.

Men paniken fanns där ändå, så vi sprang åt samma håll, bort från träden, bort från de tomma husen och bort från ensamheten.

Vi skrattade då vi berättade om vår rädsla för de som frågade vart vi befunnit oss, men ännu en gång pratade vi på vårt egna lilla sätt, som bara du och jag förstod.

Jag minns hur du talade om för mig att du var lycklig och att du gärna går vilse med mig för att sedan kunna titta tillbaka och skratta istället för att bara sakna mig och gråta för att jag lämnat dig där.

Jag visste mycket väl om att jag lämnade dig, för varenda gång jag åkte till dig hade jag i tankarna att jag förr eller senare tvingades lämna dig igen.

Jag saknade nämligen dig, då jag inte var dig nära.

Jag minns alla de tiotusentals steg vi tog för att hamna mitt ute i ingenstans, jag minns hur ensamt det var, jag minns paniken jag fick och rädslan jag såg i dina ögon. Samt hur snabbt jag sprang och hur du ropade på mig för att se om jag var okej.

Denna gången krävdes det inte ens ett steg för mig att hamna där, mitt ute i ingenstans.

Och denna gången var det inte jag som lämnade dig ensam med orden “vi ses snart” ekandes i mig.

Men det krävdes inga ord för slutet att komma, orden du sa betydde ingenting eftersom vi inte sågs efter du sagt det sista gången.

Du må ha sagt att du kunde sitta i ett rum med tiotusentals människor och känna dig mer ensam än någonsin, eftersom inte jag var där, men ändå är det jag som nu sitter där i rummet med alla tiotusentals röster, och det enda jag hör är dig, som inte ens befinner sig i närheten.

Jag kan sitta och prata med människor jag bryr mig om, jag kan sitta och skratta flera skratt, jag kan försöka berätta om saker jag inte själv förstår, fast grejen är att då förstår ingen alls.

Du kallar mig perfekt, men det enda perfekta jag har är du.

Jag är så ensam, och jag vet inte vad du är, om du är, eller hur du är, inte längre.

Jag önska jag talade om för dig fler gånger att du gjorde mig så hel, men det är svårt att tala om för dig nu, när du delat mig på mitten.

Jag trodde aldrig jag kunde komma längre ifrån dig, än alla de mil mellan dig och mig då jag inte var dig nära.

Men nu kan man inte sitta och räkna mellanrummet, för jag har aldrig promenerat upp till molnen.

Du må vara borta nu, men lyckan du gav mig kan ingen ta ifrån mig, orden som satte sig lär alltid sitta kvar, och dig bär jag i hjärtat varje dag.

Jag kände mig så lycklig, för att jag då en dag skulle få höra om ditt kära hjärta.

Mitt hjärta log, för att jag skulle få se dig igen.

Vi började lite blygt att sätta oss ner med alla, sedan satte vi igång med allt vårt prat, sånt prat som bara du och jag förstod.

Jag kommer ihåg att jag alltid satt och tänkte på hur lycklig jag var, att du gav mig lycka och att jag så gärna ville ge dig lika mycket lycka tillbaka.

Alla de timmarna vi spenderade ute på gatorna, alla miljontals skratt och all den tusentals kärlek.

Jag längtade tillbaka till dig redan då du stod och viskade att vi ses snart, att vi snart sitter här och pratar igen.

Jag saknade nämligen alla de ord, då jag inte var dig nära.

Jag längtade tillbaka till ditt skratt, ditt trötta humör, och din taktik när det kom till brännboll. Hur du sprang tvärs över planen med min hand i din då alla andra fokuserade på bollen.

Hur jag kände mig så liten, när du förklarade skolarbeten och hur jag såg i dina ögon att du verkligen lyssnade när jag förklarade saker jag inte själv förstod.

Du försökte förstå åt mig, och du gjorde det så bra.

Du sa saker som satte sig i hjärtat på mig något så, hur hela jag var så perfekt, och hur jag skulle lyckas.

Jag minns hur du bad mig lova, alltid om samma saker.

Det skrämde mig då du bad mig lova att aldrig ge upp, vare sig du skulle vara kvar och påminna mig om det eller ej.

Jag saknade nämligen alla de stunder, då jag inte var dig nära.

Jag minns den gången då vi gick så långt att när vi sedan vände för att gå samma väg tillbaka, hade vi ingen koll på vart vi var. Vi såg en massa träd men inga vägar, vi såg en massa hus men inga människor och vi såg varandra men ingen lycka, inte då.

Vi började skratta för att slippa gripas av panik.

Men paniken fanns där ändå, så vi sprang åt samma håll, bort från träden, bort från de tomma husen och bort från ensamheten.

Vi skrattade då vi berättade om vår rädsla för de som frågade vart vi befunnit oss, men ännu en gång pratade vi på vårt egna lilla sätt, som bara du och jag förstod.

Jag minns hur du talade om för mig att du var lycklig och att du gärna går vilse med mig för att sedan kunna titta tillbaka och skratta istället för att bara sakna mig och gråta för att jag lämnat dig där.

Jag visste mycket väl om att jag lämnade dig, för varenda gång jag åkte till dig hade jag i tankarna att jag förr eller senare tvingades lämna dig igen.

Jag saknade nämligen dig, då jag inte var dig nära.

Jag minns alla de tiotusentals steg vi tog för att hamna mitt ute i ingenstans, jag minns hur ensamt det var, jag minns paniken jag fick och rädslan jag såg i dina ögon. Samt hur snabbt jag sprang och hur du ropade på mig för att se om jag var okej.

Denna gången krävdes det inte ens ett steg för mig att hamna där, mitt ute i ingenstans.

Och denna gången var det inte jag som lämnade dig ensam med orden “vi ses snart” ekandes i mig.

Men det krävdes inga ord för slutet att komma, orden du sa betydde ingenting eftersom vi inte sågs efter du sagt det sista gången.

Du må ha sagt att du kunde sitta i ett rum med tiotusentals människor och känna dig mer ensam än någonsin, eftersom inte jag var där, men ändå är det jag som nu sitter där i rummet med alla tiotusentals röster, och det enda jag hör är dig, som inte ens befinner sig i närheten.

Jag kan sitta och prata med människor jag bryr mig om, jag kan sitta och skratta flera skratt, jag kan försöka berätta om saker jag inte själv förstår, fast grejen är att då förstår ingen alls.

Du kallar mig perfekt, men det enda perfekta jag har är du.

Jag är så ensam, och jag vet inte vad du är, om du är, eller hur du är, inte längre.

Jag önska jag talade om för dig fler gånger att du gjorde mig så hel, men det är svårt att tala om för dig nu, när du delat mig på mitten.

Jag trodde aldrig jag kunde komma längre ifrån dig, än alla de mil mellan dig och mig då jag inte var dig nära.

Men nu kan man inte sitta och räkna mellanrummet, för jag har aldrig promenerat upp till molnen.

Du må vara borta nu, men lyckan du gav mig kan ingen ta ifrån mig, orden som satte sig lär alltid sitta kvar, och dig bär jag i hjärtat varje dag.