Det är då de vanligtvis tittar på när man går sin egna väg, då det enda som snurrar omkring i tankarna på dem alla är "Det är nu vi måste släppa taget." Den där dagen, som verkar så hemsk men samtidigt så underbar. Fast å andra sidan, det blir enkelt för mig eftersom jag inte har någonting att släppa, för jag fick aldrig hålla i någonting från början.

Jag står på egna ben nu och det finns ingenting du kan göra för att ändra på det, du kan försöka genom att säga att du aldrig tänker släppa mig, aldrig tänker lämna min sida och alltid finnas här. Men du kan inte tro att jag ska lita på dina ord, inte nu längre för du har redan gjort det där. Att du ska finnas här må vara någonting jag drömt om, men vaknat upp och tänkt att det inte funkar så. Vissa drömmar är helt enkelt bara till för att drömma om, och du var en av dem. Jag vet nu att desto mer tid jag lägger ner på dig, desto mer tid försvinner för mig. Sanningen är som så att du inte är värd det, för när du lägger skulden i mina händer och ser ner på mig sådär, så släpper du in tankar i mitt huvud som inte bör vara där, du bör inte vara där. Jag har hamnat så långt ner på grund av att du inte orkat ta ansvar för det du gjort, eller stått för din åsikt. Så fort folk tycker du har fel säger du emot och gör allt du kan tills de ger upp och säger att allt du gör och säger är rätt.

"Förlåt, allt du gör och säger är rätt."

Jag ber om ursäkt, mer än jag hälsar. Precis som om jag skulle be om ursäkt över att jag existerar, som om jag inte vill göra det. Antar att det är en vanesak, för du inte låtit mig göra det. Jag är van vid att stå bakom dig och göra precis som du gör. Inte förens nu inser jag att allt är fel, du är fel.

Och jag vill aldrig bli som du.