Han visste det, precis hela tiden.
För hon förlorade blod, förlorade ork och förlorade ord. Hon var fullt medveten om att det var stor chans att det skulle bli bra från och med nu, men chanserna var även större att det skulle bli värre. Varenda gång det gjorde ont, så blev det värre och värre. Sömnen hade blivit en främling och världen försvann längre och längre bort då hela världen var den himmel hon såg från sitt fönster. Just där, i rum nummer 11, var allt kallt, ensamt och tomt. Precis som om hon lämnade allting utanför dörren och någon låste bakom henne, för det var bara hon och hennes spegelbild där, och den tiden i det där rummet fanns där ingen skillnad på bilden i spegeln och det som kallades för verkligeheten. Allt var bara en bild, just då. Folk sa hela tiden, om och om igen vad som var fel och saker hon skulle göra för att göra det bättre, men det gjorde bara mer och mer ont varenda gång hon blev tillsagd att göra det igen, sekunderna kändes som dagar och timmarna kändes som år, även om hon visste mycket väl om att det bara var just nu. De sa att man skulle ta en dag i taget, och det fick henne att tänka 'hur länge varar nuet den här gången?' Positivt fanns inte, inte då. Hon var fullt medveten om att det fanns någonting, någon där som höll i det positiva åt henne, som skulle ge den till henne inom kort, men inte just då. Ännu fler timmar kändes som ännu fler år, sen såg hon de snälla ögonen och hörde den snälla rösten.
"På en skala från ett till tio, hur ont har du nu?"
"Nio."
En arm la sig om hennes och hans ansikte hamna i hennes höjd.
"På en skala från ett till tio, hur ont har du nu?"
"Nio."
En arm la sig om hennes och hans ansikte hamna i hennes höjd.
"Du kommer bli bra, det ser jag."
Allt negativt trillade ut ur henne, hur de skulle ta en dag i taget, hur de skulle göra om saker, göra det värre istället för bättre, hur timmar skulle bli år, och hur nuet helt plöstligt skulle bli en evighet. Hur hennes spegelbild skulle helt plöstligt vara allt, det skulle vara henne.
"Du kommer bli bra, det lovar jag."
Mannen försvann, men han låste aldrig dörren när han gick.
Helt plöstligt fylldes rum nummer 11 med lycka, då tjejen med det blonda håret och de vackra ögonen som visade att hon lyssnade med hela sitt hjärta satt i stolen mitt emot. Helt plöstligt hade mannen som var det ända positiva där berört mer än bara ett hjärta.
Men sanningen är väl som så, att de två tjejerna i rum nummer 11, alltid kommer dela på det de har tillsammans, det där hjärtat de delar på, och hur dåliga saker en verkar, så blir det alltid bra.
Och han visste det, precis hela tiden.
Allt negativt trillade ut ur henne, hur de skulle ta en dag i taget, hur de skulle göra om saker, göra det värre istället för bättre, hur timmar skulle bli år, och hur nuet helt plöstligt skulle bli en evighet. Hur hennes spegelbild skulle helt plöstligt vara allt, det skulle vara henne.
"Du kommer bli bra, det lovar jag."
Mannen försvann, men han låste aldrig dörren när han gick.
Helt plöstligt fylldes rum nummer 11 med lycka, då tjejen med det blonda håret och de vackra ögonen som visade att hon lyssnade med hela sitt hjärta satt i stolen mitt emot. Helt plöstligt hade mannen som var det ända positiva där berört mer än bara ett hjärta.
Men sanningen är väl som så, att de två tjejerna i rum nummer 11, alltid kommer dela på det de har tillsammans, det där hjärtat de delar på, och hur dåliga saker en verkar, så blir det alltid bra.
Och han visste det, precis hela tiden.
Kommentarer
Postat av: Sandra
För vi sa föralltid & förevigt.
Jag älskar dig. Och ställer upp för dig när som helst.
Postat av: Naffee
Har du skrivit den själv? Den är jätte vacker! Jag älskar idg och det vet du. Vad som än händer, så vet du att jag finns här. Du & Jag, går det aldrig att sära på för oavsett hur länge vi är ifrån varandra, så hittar vi alltid tbx. <3
Trackback
